| KAUPUNKI - STADEN

Kulturrådet som aldrig får nog av sin hemstad

När Kaunis Grani ska intervjua Clara Palmgren är allt som vanligt: Hon förbereder sig för att förevisa de konstverk för Granidagspubliken som nu finns på Villa Breda – hon gör alltså en kulturgärning igen.

Orsaken till intervjun är den här: Presidenten har beviljat Grankullas långvariga kultursekreterare Clara Palmgren titeln kulturråd. Det är Grankulla stad som ansökt om att hon ska få hedersbetygelsen.

– Jag är tacksam. Det är tacksamhet jag känner. Jag har med glädje jobbat för Grankulla och om staden tycker att jag är värd det här så känner jag bara tacksamhet så här på ålderns höst, säger hon.

Clara Palmgren är alltså just nu engagerad i ett konstprojekt på Villa Breda som ni kan läsa om i denna tidning. Hon har alltid något på gång.

Vad är det som driver dig?

– Intresset. Det finns så mycket som kan frågas av mig. Det kommer 2–3 förfrågningar om Grankulla per vecka. Ibland tar jag mig till arkivet i Junghans eller till skolmuseet för att få svar, ibland gräver jag hemma. Det här är sånt som förgyller mina pensionärsdagar. Det skulle vara dumt att bara sitta inne, säger hon.

”Grankulla är en kulturstad”

Det allra viktigaste är enligt Clara att se till att invånarna, från barn ända upp till vuxen ålder, känner att staden är en kulturstad.

– Jag vill att man känner stolthet över sin ”hemby”. Jag brukar säga till t.ex. skolklasser, där någon säger något nedlåtande om staden: STOP, glöm alla fördomar. Tänk på att det redan 1917 i byggnadsordningen bestämdes att här byggs inte industrier, det här för att staden ska vara grön.

Clara Palmgren säger att hon har haft glädjen att vara med och skapa möjligheten att känna stolthet under årens lopp – och det gör henne glad.

Ett ställe hon själv har anledning att vara extra stolt över är det lokalhistoriska arkivet hon har byggt upp. På frågan om vilket hur arkivet mår, ger hon vitsordet 8 -.

– Jag hade hoppats att någon skulle anställs på arkivet och ta hand om det på sakunnikt sätt, men det verkar inte ske. Jag hade velat utveckla det vidare, säger hon.

Hon slutade samla material i slutet av 1900-talet. Allt material från slutet av seklet borde nu dokumenteras. Hon har själv jobbat mycket med dokumentation ända från 1906 till 1960-talet.

– Det borde finnas någon som tar hand om fotografier från 1970-talet och intervjuer med folk som bodde här på 70-talet, säger Clara Palmgren som föreslår att en eventuell tjänst kunde kombineras med andra uppdrag.

– Eller varför inte försöka få till stånd ett samarbete med grannstaden Esbo kring det historiska, säger hon.

Clara Palmgren sitter på mycket kunskap och hon uppfattar det som ett problem att medelålders stadsbor i dag kanske inte har det intresse för sin hemstad och dess historia som fanns tidigare.

– Den svåra åldersgruppen är de som är mellan 37-54. Inte har de tid att gå på konserter heller. Livsstilen idag är en annan än förr, säger hon.

Clara Palmgren

Född 14.11.1938 i Helsingfors. Student 1956 från Läroverket för gossar och flickor.

Språkstudier i England, Schweiz och Frankrike 1956-1959.

Gift november 1961, son f -62, dotter -66.

Flyttade till Grankulla 1967.

Började som kultursekreterare år 1973 och är en aktiv kulturarbetare i staden även som pensionär.

Initiativtagare och grundare av Grankulla konstskola för barn och unga 1978.

Varit vuxenstuderande vid sidan av sitt jobb. Blev filosofie magister som 55-åring. Etnologi som huvudämne. Avhandlingen Rum och Funktion, en undersökning av rumsfunktioner i Grankullavillor.

År 2005 instiftade Grankulla svenska kulturförening priset Årets Grankullabo, avsett för personer som jobbar för kulturen i Grankulla. Det första priset gick till Clara Palmgren.

Böcker om Grankulla: 1. Grankulla min hemstad, för lågstadieskolorna (Kotikaupunki Kauniainen) 1978 2. Aktiebolaget som blev stad (Osakeyhtiö josta tuli kaupunki) 1986 3. Glasverandor och snickarglädje (Asuminen ennen ja nyt) 1988.

Hon är också aktiv skribent med en egen historiaserie i Kaunis Grani.