| - Historia

Emigrantöden i Grankulla – del 1

Grankulla har varit en tillflyktsort sedan sin grundläggning 1906. Visst var det en tillflykt att komma hit till barrskogsluft och plats att leva på och utveckla.

Våra första inflyttare lämnade en sotig och trångbodd huvudstad och flyttade västerut. De byggde Grankulla på idéer – inte på pengar – och utvecklade framför allt en kulturell tolerans som känns av ännu i dag. Toleransen fick också kosmopolitiska drag som främst Bad Grankulla bjöd på.

Från att Badet öppnade som sanatorieanläggning sommaren 1910 till hösten 1917 hördes ryska, franska, tyska på Grankullavägarna. Gamla tidningsartiklar berättar om eleganta S:t Petersburgbor på vandring ner till det lilla samhällets butiker runt järnvägsstationen. Livet under dessa år har Carl Mikael Runeberg, överläkarens son, beskrivit i sin bok Till flydda tider. Badets betydelse som rysk samlingsplats skulle senare ha en viss betydelse i flyktingströmmen från S:t Petersburg mot väster. Den hade ju blivit bekant för många.

En av de kändaste badgästerna under Badets 7 första år är Alexander Kerenskij som ledde Ryssland från februarirevolutionen till oktoberrevolutionen 1917. Hans vistelser – de var antagligen flera – beskrivs av den samtida badgästen Alma Söderhjelm i hennes memoarer. Kerenskij var en social person och hade säkert kontakter till det omgivande samhället, bland annat till Grankulla samskola där han i april 1917 höll ett stort frihetstal för elever och lärare. Under senhösten 1917 flydde han från S:t Petersburg. Var det han som tyst och förklädd sågs på Kullo gård i Sibbo vintern 1918? Så tror en av flickorna på gården, Anita Topelius, i sina dagböcker. Hon hade ju sett honom i skolan! Kerenskijs flyktresa mot väst blev lång. Den slutade 1970 med hans död i den nya världen, i USA.

Det var ett tungt beslut att lämna hemlandet Ryssland och fly med familjen, en flykt som kunde pågå i många år innan man blev en godkänd emigrant. Hur det kändes att komma över gränsen i släde till det plötsligt självständiga Finland under vintern 1918 kan man läsa om i den rysk-franska författaren Irene Nemirovskys böcker, men det finns säkert andra källor att upptäcka för den intresserade.

I den stora flyktingströmmen finns andra emigranter som tangerar Grankulla. När kejsarfamiljen lämnade S:t Petersburg 1917 tog de avsked av sin mycket goda vän, greve Vladimir Freedericksz, hovministern. Han var tvungen att lämna Ryssland och kom att sluta sina dagar, 89 år gammal, den första juli 1927 i Grankulla. Han hade fått en bostad i en villa vid Esbogränsen där familjen Linsén flyttade ut ur villan och själv bosatte sig i ett mindre hus på tomten.

Han är den första som begrovs på vår kommunala gravgård, invigd i juni 1927 av biskop Max von Bonsdorff. Familjen Freedericksz grav med ett stort lutherskt stenkors sköts sedan 1987 av Grankulla stad. Till dess ansvarade hans två döttrar för skötseln och efter deras död trotjänarinnan och sedan hennes efterkommande, detta från Stockholm där de bosatt sig.

Vladimir Freedericksz grav på Grankulla gravgård, ger vandrare frågor, sällan svar. Vem var han? Han var – förutom kavallerigeneral och ledamot av Rikskonseljen – en av de mäktigaste vid det ryska hovet. Han hade tjänat 3 kejsare och han var i synnerhet Nikolaj II:s goda och mycket trogna vän, hela kejsarfamiljens och hovets ”Old Gentleman”. Hans arbetsuppgifter var många och prestigefyllda. Som minister för det kejserliga hovet var han ansvarig för kejsarens alla palats, teatrar, stall och landområden. Han kände alla hovlivets ceremonier och hemligheter, men blandade sig inte i intriger. Han höll ett avstånd till Rasputin och kejsarinnans goda vän Anna Virubova. Han ansågs vara ärlig och omutbar.

Freedericksz var oerhört förmögen. Han ägde 12 fastigheter i S:t Petersburg och godset Taubila på 3 500 hektar i Pyhäjärvi på Karelska näset. 1918 sålde han godset till Karl Otto Fazer men huvudbyggnaden brann under vinterkriget 1940. Med den brann en stor porträttsamling som antagligen suddade ut namnet Freedericksz i Ryssland.

Freedericksz var finländsk medborgare. Ätten var inskriven på vårt Riddarhus men slocknade ut med honom och döttrarna. Han försvarade värnpliktslagen och landsmän som förvisades. Som hovminister tog han emot den stora massadressen i februari 1899 – som beskrivs i Grankullaprofessorn Päiviö Tommilas bok Suuri adressi – och senare den Internationella kulturadressen – initierad av författaren Konni Zilliacus – båda adresserna med vädjan om respekt för Finlands lagar. Vi vet att kejsaren inte tog emot deputationerna men lät hälsa genom hovministern att ”han inte var ledsen på dem”.

För hovministern blev kejsarens abdiktion 15.3.1917 i Pskov en mycket tung dag. Avsägelsedokumentet kontrasignerades ex officio av Freedericksz med darrig handstil. Kejsaren ville att han skulle ta sig till Krim men Freedericksz vände på vägen och for upp till S:t Petersburg där han genast fängslades och hölls under bevakning flera år. Hans hustru avled 1919 och är den i familjen som inte är begravd i familjegraven i Grankulla. Där vilar hovministern med sina 2 döttrar och en svärson. Deras stoft har flyttats från Sverige där familjen i tiden fann sin tillflykt i Danderyd – som långt senare skulle bli Grankullas vänort.

Freedericksz lyckades komma till Finland 1925 och besökte tydligen Bad Grankulla för läkarvård. Här liksom för så många andra namn skulle den gamla gästboken vara ett viktigt dokument – men den är försvunnen.

Vladimir Freedericksz beslöt bosätta sig på den lugna lilla orten med den ogifta dottern Emma och trotjänarinnan Pelagia. Vad kände de? Vad saknade de som kom från grandiosa fester i strålande vackra palats? Änkekejsarinnan Dagmars kondoleanstelegram från Köpenhamn till den gamla hovministerns begravning i Grankulla kan ses som en sista hälsning från ett hovliv som tog slut vintern 1917.

Artiklarna bygger på ett föredrag som Clara Palmgren höll under Grankulla musikfest i oktober 2019. Andra delen publiceras i januari.