Namnet Alexander Fjodorovits Kerenskij säger antagligen dagens finländare mycket litet. Han är dock en historisk person från början av förra sekelskiftet, då tiderna var oroliga och föränderliga och drabbade hårt.
Kerenskij tillhör Ryssland-Finlands historia och kan också placeras in i Grankullas historia. Det finns mycket att läsa om honom på nätet, men där nämns tyvärr inget om hans besök på Bad Grankulla, senare Kauniala, bland annat vårvintern 1917. Då vårdades han på Bad Grankulla för njurfel och tidigare hade ”Badets” läkare Einar Runeberg opererat honom i St Petersburg.
Med tanke på förhållandena då och hans senare strapatser som flykting över hela jordklotet räddade den goda finska vården antagligen hans liv. Och han levde ju till hedervärda 89 års ålder, så vården måste minsanna ha varit god!
Alexander Kerenskij föddes 900 kilometer öster om Moskva den 4 mars 1881 i Simbirsk, en stad som senare döptes om till Uljanovsk till Lenins ära. Han utbildades till jurist vid universitetet i S:t Petersburg, och dog den 11 juni 1970 i New York efter att ha levt i exil i Finland, Frankrike, Australien och USA.
Efter marsrevolutionen 1917, då Rysslands kejsare störtades, var Kerenskij först justitieminister, sedan krigsminister och slutligen premiärminister med närapå diktatoriska befogenheter i landets interimistiska regering fram till hösten samma år, då oktoberrevolutionen störtade honom och Lenin tog makten.
Samtidigt pågick första världskriget med all den turbulens det innebar.
Om man letar efter uppgifter om Kerenskijs tid i Grankulla måste man gå till små anteckningar här och där. Rektor Magnus Hagelstam beskriver Kerenskijs besök i Grankulla samskolas 50-årshistorik. Rektorstalet på franska finns handskrivet i skolans samlingar.
En av de många berättarna om gamla tider, Hillevi Rein, berättade på 1980-talet att hon i skolan fick uppdraget att ge blommor åt Kerenskij och att hon inte tyckte om det. Just då var hennes fyra bröder Heinrichs i Tyskland i hemlig militärutbildning.
En annan elev från 1910-talet, med helt andra känslor, Anita Topelius, skriver i sin dagbok: ”Och så kommer det härliga som jag fått vara med om. Justitieministern Kerenskij, en härlig människa, som håller gränslöst på Finland och som mest bidragit till alla nuvarande reformer, hade varit några dagar på bad-Grankulla… ”
”På aftonen for han med 8-tåget, hela stationen var full av människor… När tåget for överröstes han med blommor, vi hurrade och viftade och det var en glädje utan all ända. Det är härligt att tänka sig att man fått tala med Rysslands justitieminister, en av vår tids stiligaste män.”
Samma stämningar finns beskrivna i ett handskrivet utkast till artikel i skolans samlingar. Det är undertecknat av två av villasamhällets förtroendemän vilket visar den lilla ortens förtjusning över det höga besöket.
Kerenskij besökte troligen även Vallmogård och författaren Mikael Lybeck, enligt ett visitkort i villans gamla gästbok som finns i Svenska Litteratursällskapets samlingar. Kortet kan förvisso också ha varit bara en artig hälsning. Texten lyder i översättning från ryskan: ”Förmer än att tjäna fosterlandet är att tjäna idealet och plikten.”
Alma Söderhjelm, professor i historia och journalist , skriver i sina memoarer om sina vilobesök på Badet att hon alltid där träffade så många intressanta mänskor:
”Jag satt ibland och pratade med Kerenskji och hans beundrande kotteri… vi voro riktigt goda vänner, han brukade läsa högt ur ryska tidningar för mig och kommentera krigshändelserna och översatte då till franska medan han läste.”
Hon nämner inga årtal och det verkar som om hon flere gånger träffade honom på Badet. Hennes beskrivning av livet på kuranstalten och i Grankulla är läsvärda liksom tidningsartiklarna hon skrev om orten på 1910-talet i Hufvudstadsbladet. Hennes penna var lika skarp som hennes tunga.
I verket Finlands frihetskrig skriver många personer egna kapitel om tiderna kring 1917–18. En av dem är K. Ruuskanen som beskriver ett besök hos Kerenskij på Bad Grankulla. Besökarna, en grupp unga studentaktivister, diskuterade Finlands oavhängighet och fick Kerenskij att – efter lång tvekan – förklara att han nog skulle förorda saken i den konstituerande nationalförsamlingen.
Det blev ju inte han, utan Lenin, som i december 1917 godkände Finlands självständighet. Nidvisan om Kerenskij som skrevs på finska vid de här tiderna visar folkets skepticism till hans planer för Finland. Den börjar med:
”Kerenski se leipoi tuiman taikinan, suolaksi hän aikoi pienen Suomen maan…”
Den fortsätter i fyra ironiska verser och slutar med:
”Ai, ai Kerenski, turha toiveesi.”
Kerenskij flydde från Ryssland efter oktoberrevolutionen 1917. Han gömde sighos bekanta vintern 1918 i Helsingfors och på Kullo gård nära Borgå vilket beskrivs i verket Finlands frihetskrig.
Efter ca fem veckor reste Kerenskij i början av mars 1918 tillbaka till S:t Petersburg och sedan till Arkangelsk. Därifrån kom han vidare, troligen med engelsmännens hjälp.
Han bosatte sig i Paris, gifte sig där för andra gången med den australiensiska journalisten Lydia ”Nell” Tritton 1939. När Tyskland ockuperade Frankrike 1940 flyttade paret till USA, och därifrån 1945 till Brisbane i Australien. Där dog Nell nedbruten av en svår sjukdom, och Kerenskij flyttade tillbaka till New York 1946, där han sedermera träffade Hillevi Reins äldre syster, gift i USA, och kunde med henne minnas Grankulla samskola och hennes lillasyster med blommorna.
Familjen Kerenskij gjorde som många andra ryska familjer i början av 1900-talet. Man besökte badorterna längs Finlands sydkust under somrarna.
Det var tidvis inte tillåtet för ryssar att resa ut över gränserna men det egna storfurstendömet Finland var tillåtet och erbjöd litet exotik. Hangö var en populär badort under de här tiderna. Ibland dyker personer upp för att söka sig fram i barndomsminnen…
Så skedde i mitten av 1980-talet då Kerenskijs son Gleb kom till det lilla samhället Lappvik på Hangöudd. Som sällskap och ciceron hade han sin mamma Olga Kerenskijs finländska släkting. Denna släkting, Margareta Grikorkoff, är i dag 94 år gammal, och har till och med träffat Kerenskij!
Gleb Kerenskij och Margareta Grigorkoff sökte tillsammans upp det hus Olga Kerenskij med två små söner bodde i en sommar. Vistelsen skedde troligen 1914, eftesom Gleb Kerenskij kom ihåg att de måste ge sig av mycket plötsligt, vilket tyder på första världskrigets utbrott. 1917 flydde Olga med sö- nerna via Estland till England och sönerna bosatte sig där.
Deras efterkommande finns i England och är fortfarande i kontakt med sin finländska släkting, som för denna artikel snabbt kontrollerade vissa fakta med dem.
Plötsligt känns tiden ”förkortad”. Inte är det ju så längesen Kerenskij rörde sig i Grankulla?
Bad Grankulla på 1910-talet.