| - Historia

På spaning efter ett hus

Ibland händer det att personer tar kontakt och frågar om Grankulla är intresserat av gamla fotografier, planritningar, brev, dagböcker.

De har kanske hört om det lokalhistoriska arkivet eller så har de upptäckt det på ”nätet”. Nästan allt är värt att titta på!

Så gick det tex i maj 2012 då B. Sandström kom till arkivet med en påse fotografier som han hittat i sin avlidna mors gömmor. Det mesta var okänt men några fotografier väckte intresse. På Wuoristos karta över Grankulla 1924–27 finns en byggnad med en mycket speciell form inritad alldeles vid den nordvästra kanten av begravningsplatsen. Och nu dök ett fotografi upp av huset!

Bland fotografierna fanns också några personer som bott i huset, bland dem B. Sandströms morfar Gustaf Adolf Fagerholm.

Det visade sig att huset stod på kommunens mark. Dottersonen berättade att Gustaf Fagerholm var anställd som begravningsplatsens vaktmästare. Hans hustru, Teresa, hade en tvättstuga vid hemmet.

De här uppgifterna gav inspiration att söka vidare och berätta litet mera om platsen.

Stockmanns ruiner

Då Ab Grankulla grundats 1906 köpte bolaget upp stora områden i det som skulle bli vår stad. På en parcellkarta 1907 finns redan ett stort antal tomter utritade längs Bembölevägen, en av de äldsta vägarna i Grankulla. Tomterna 112-115 såldes av Ab Grankulla enligt ett köpebrev år 1915 till Herr Konsul Frans Stockmann för 20.000 finska mark, sammanlagt 4,61 ha.

Frans Stockmann började bygga ett hus uppe på berget. Det skulle bli en väldig villa, i djup barrskog och med utsikt över Glims hemmans åkrar nere i dalen.

Bygget stannade upp för Frans och Edith Stockmann dog i den stora influensavågen 1919–20. Endast villans stenfot står kvar och kallas sedan många år Stockmanns ruiner. Den 20 december 1920, bara några månader före sin bortgång, skrev Frans Stockmann ett donationsbrev till Grankulla köpingsfullmäktige:

”Under de år jag var medlem av GRANKULLA villasamhälle var jag vittne till en sällspord samhällsanda och kände mig städse varmt berörd av det hängivna arbete, som nu lett till samhällets upphöjelse till köping … och giver jag härmed till Grankulla köping mina egande parceller”.

Köpingsfullmäktige beslöt 1926 att anlägga en kommunal begravningsplats på en del av donationsmarken. Man beslöt även att köpa en mindre parcell där vägen från Bembölevägen till begravningsplatsen skulle gå. Den såldes av änkan Wilhelmina Henriksson som dock skulle få bo kvar i sitt torp till sin död.

Hjältegraven

Vid hennes parcell står hjältegraven i dag. Den raka vä- gen från begravningsplatsens port leder till den äldsta och första delen av begravningsplatsen. Den invigdes sommaren 1927 av biskop Max von Bonsdorff och den första som gavs en grav här var den ryske hovministern Voldemar (Wladimir) Freedericksz (som vi även nämnde i den förra delen av historieserien som handlade om Badet som blev Kauniala).

Freedericksz kom till sitt fäderneland, Finland, efter marsrevolutionen 1917 och bodde en tid i närheten av Grankulla, i Villa Linsén som står kvar på Hammarbacken. Han sköttes sin sista tid på Badet (nuvarande Kauniala) där han dog 1.7.1927.

Hovministerns liv kunde vara ämne för en roman. Född till adelsskap och karriär, levde han i omedelbar närhet av den kejserliga familjen där han rörde sig som en äldre farbror och kallade familjemedlemmarna mes enfants (mina barn).

Han kände dem alla, skötte deras skulder och skandaler, höll ordning på ceremonier och ordnar, smycken och utmärkelser. Familjen ägde enorma jordområden på Karelska näset och åtta hem i St Petersburg. Han hade två döttrar men ingen son och med döttrarnas död 1945 och 1950 slocknade den friherrliga ätten Freedericksz ut. På sin 75-årsdag 1913 hade han upphöjts i ryskt grevligt stånd.

Gästboken borta

Litet mer än tre år senare var allt detta borta. Den 15.3.1917 undertecknade kejsaren sin abdikationsurkund som kontrasignerades av Freedericksz och 28.3. avgick han från alla sina befattningar. Hans hustrulevde några år hos bekanta i St Petersburg där hon dog hösten 1919. Familjens hem brändes ner.

Freedericksz försökte ta sig ut ur Ryssland med att betala en stor summa pengar men först i augusti 1925 kom han med sina döttrar över till Finland. Att han sökte sig till Grankulla kan ha berott på att orten och Badet var kända i den ryska societeten som hunnit få skötsel och vila här åren 1910–17 under Badets sju första år.

Han var antagligen inte den enda som sökte sig vidare till Europa genom Grankulla.

Tyvärr, tyvärr är den gamla gästboken på Badet försvunnen.

Vaxdukshäftet

Det finns ett svart vaxdukshäfte i det lokalhistoriska arkivet där den kommunala begravningsbyrån antecknade sålda gravplatser. Den första är hovministerns, såld för 6.000 mark. Den tolfte är Wilhelmina Henrikssons, död 1929. Hennes grav stod fattigvården för.

I hovministerns grav med det ståtliga stenkorset ligger också några av hans familjemedlemmar. Eftersom han inte har efterkommande har Grankulla åtagit sig att sköta graven.

Vaxdukshäftets sista grav är nr 275 år 1953. Gustaf Fagerholm dog 29.4.1945 och var troligen vaktmästare under 1930-talet.

Vaktmästarbostaden fanns i huset strax ovanför begravningsplatsen. Där bodde också andra anställda av kommunen. Husets grundplan, en u-plan syns ännu på Meurmans plan 1964 men sedan förvandlades området.

16 småhus

Det gamla huset revs. Grankulla sålde en del av sin donationsmark och där byggdes 16 småhus. En ny väg, Krogbergsvägen, drogs upp över berget från Bembölevägen.

En del av Stockmanns donationsmark kvarstår dock i kommunens ägo, som park. Den stora stenfoten som överraskat många generationer inne i skogen ingår i parkområdet.

Det gamla huset låg ungefär där Krogbergsvägen fått en parkeringsplats.

Vi tar gärna emot mera uppgifter om huset och dess invånare.

Talon punaiseksi maalattu julkisivu näkyi hyvin alas Bembölentielle. Husets rödmålade fasad syntes bra ner till Bembölevägen.Husets rödmålade fasad syntes bra ner till Bembölevägen

Sandbackan torppa, valokuvattuna noin 1910, jolloin Kauniaisten näkymistä tehtiin monta postikorttia. Sandbacka torp, fotograferat ca 1910 då det gjordes många postkort av vyer i Grankulla.Sandbacka torp, fotograferat ca 1910 då det gjordes många postkort av vyer i Grankulla.

Kartta vuodelta 1960, johon on merkitty talo, pesutupa  ja Stockmannin raunio. Karta 1960, där huset, tvättstugan och Stockmanns ruiner markerats.Karta 1960, där huset, tvättstugan och Stockmanns ruiner markerats.