Ryskan Lidia (även Lydia, född 1890) Stahl blev känd som spion.

Hon dök upp på Badet, nuvarande Kauniala, i Grankulla under 1910-talet. Det årtiondet var livet där synnerligen färgrikt. Trötta furstar från St Petersburg och nervsjuka damer från Helsingforstrakten fick sanatoriebehandlingar med bad, massage och dietmenyer. Man sällskapade kring diskussioner, biljardspel och promenader. Lyckligtvis finns livet på Badet dokumenterat i några memoarer. Gästboken är tyvärr borta sedan länge, den som kunde verifiera vem som var här och när. Träfades tex Lidia Stahl och Kerenskij i vimlet på Badet ? Läs artikeln om honom i tex Kaunis Grani 12/2013. Där relateras hans besök i Grankulla samskola våren 1917.

Överläkaren Einar Runebergs son Carl Michael fascinerades av gästen Lidia Stahl. Så här skriver han i sin bok Till ydda tider som

berättar om barndomen på Badet under 1910-talet: ”Söndagsmiddagen var särskilt påkostad och gäs- terna var uppklädda, somtill galadiné. Sedan alla redan hunnit sätta sig g jorde den frappanta Lydia Stahl sin välberäknade entré. Hennes kolsvarta hår var kortklippt och påminde något om en kosackfrisyr. Hon hade visst också kosackblod i ådrorna. Hon bar de mest raffinerade sidentoaletter och växlade om bland ett tiotal färggranna kaukasiska sidensjalar, som hon e ektfullt svepte kring sina bara skuldror.”

Lidia Stahl och Badets massös Ingrid Boström, ”Boban” kallad, blev mycket goda vänner, så goda att den förälskade massösen försvann ut i Europa med henne på synnerligen suspekta äventyr. Madame Stahl sögs under 1920-talet in i en stor internationell spionring med centrum i Paris. Början hade gjorts i Helsingfors där hon umgicks i vänsterradikala kretsar med många kända namn. Ringens verksamhet finns relaterad bland annat i K-G Olins bok Spionkriget . Han har gått igenom olika polisarkiv i London och Helsingfors. De nns antecknade i bokens källförteckning.

I arkiven har han också hittat anteckningar om hennes olika kärleksaffärer med män och kvinnor. En var den med skulptören Väinö Aaltonen men den tog slut 1928 då han av en händelse såg en suspekt Kodak- film på tork i Lidia Stahls badrum i Paris. Den innehöll det franska marin- ministeriets hemliga handlingar. Lidia Stahl fångades småningom in och satt 16 månader i franskt fängelse före rättegången 1936 i Paris. 29 personer stod åtalade. Rättegången väckte stor uppmärksamhet. Tyvärr finns inga uppgifter om Lidia Stahls fortsatta öden, ej heller hennes dödsår.

Anna Taneieff-Virubovas liv (1884-1964) är väldokumenterat. Hennes memoarer om livet med den sista ryska kejsarfamiljen och en lång Wikipediatext fascinerar och skrämmer.

Anna Taneieff (senare Virubova efter ett mycket kort äktenskap) blev den sista kejsarinnans hovfröken 1905, godkänd på grund av anor och faderns ställning vid hovet. Hon var hovfröken tills hon gifte sig men blev aldrig hovdam.

Det ryska hovet var mycket hierarkiskt uppbyggt och följde ett noggrant mönster för utdelning av titlar och utmärkelser. Men Anna Virubova följde med den kejserliga familjen i 12 år som en vän, nästan som ett extra barn. Hon stod kejsarinnan mycket nära. Hon fotograferade familjen, reste med den, samlade döttrarna i sitt hem i Tsarskoje Selo till små träffar med andra unga och fanns alltid till hands för dem alla. Skärgårdsresorna i Finska viken på den kejserliga lustjakten Standard blev sommarupplevelser också för henne och gav antagligen trygghet åt hennes 44 emi-grantår i vårt land.

Vänskapen med kejsarinnan byggde mycket på deras gemensamma intresse för religion och mystik. Den unga och blyga kejsarinnan födde fyra ickor innan hon fick en son som tidigt konstaterades ha blödarsjukan, ett arv från Englands drottning Victoria som var kejsarinnans mormor.

En stor ängslan för sonen drev kejsarinnan in i djup religiositet. Hennes kontakt med munken Rasputin blev känd över hela världen. Hon ansåg att han kunde bota sonen. Ryssland ansåg att hon genom honom konspirerade med sitt hemland Tyskland mot Ryssland. Rasputin mördades 1916.

Livet i Ryssland tyngdes av första världskriget som bröt ut 1914. Antipatierna mot kejsarfamiljen växte. Anna Virubova ansågs ha ett dåligt in ytande på den. År 1915 var hon med om en tågolycka där hennes ben skadades svårt. Hon använde käpp resten av livet.

Då kejsaren abdikerade i mars 1917 och familjen yttades till Sibirien föll också Anna Virubovas liv ihop. Hon sattes i fängelse, förhördes i timmar och dagar och flyttade senare omkring till olika tillfälliga adresser där vänner höll henne gömd. I december 1920 lyckades hon fly till Finland, till Viborg och började snart skriva sina memoarer som efter tryckning gav henne en liten inkomst. Senare målade hon akvareller och påskkort till försäljning. Det svenska hovet visste om hennes liv och betalade en liten pension. I 30 år hade hon hjälp av sin hushållerska Vera Sapevalov som avled först 1985 i Helsingfors.

Anna Virubova och Vera Sapevalov bodde i flera decennier i två små rum på Topeliusgatan i Helsingfors. Under somrarna kunde de hyra en sommarstuga och det förde dem till Grankulla för några somrar på 1950-talet. Familjen Wahlfors bodde i en villa vid Helsingforsvägen 24 men var borta under sommarmånaderna. Villan hyrdes ut åt Anna Virubova som säkert njöt av äppelträdgården och blommorna . Någon hyra var det knappast fråga om men familjen har en akvarell som Anna Virubova målat av deras villa.

Om nån av läsarna har minnesbilder av Anna Virubova i Grankulla så tar vi gärna emot dem.