| KOULUT - SKOLAN

Kasavuoriskolan i Tanzania

Åttonde klassisterna i Kasavuoren koulu reste till sin fadderklass i Tanzania i mars. Genast när flygplanets dörrar öppnades på Kilimanjaros flygfält insåg man hurdant vädret skulle komma att vara under resan: hett.

Elever och lärare från Kilingiskolan mötte oss och vi fick under två veckor åka runt i en mycket personlig minibuss. Hotellet i Moshi var inte i bästa skick, men efter ett dygn hade vi vant oss och tyckte det var riktigt hemtrevligt. Den första kvällen bjöds vi på kycklingsmörgås, men få vågade smaka på det eftersom vi var rädda för de sjukdomar det kanske skulle ge. Under resans gång började alla ändå äta fördomsfritt av allt.

Den första dagen började med att växla pengar vilket fick oss att känna oss rika med hundratusentals shilling i fickan. En glasflaska med Coca Cola kunde kosta 1500 shilling.

I klassrummen var det en tät stämning för i varje rum var det över 96 elever – och en lärare.

Kilingin koulun oppilaita

Efter en tur på stan besökte vi Kilingis lågstadium där eleverna hade väntat länge på sina gäster. Efter lunchen fick vi besöka ett klassrum med tät stämning, 96 elever – och en lärare. Högstadiet var både större och i bättre skick. Där presenterade eleverna skriftliga arbeten som de gjort och våra lärare visade våra arbeten.

Följande dag användes till att bestiga en del av Kilimajaro. Rutten gick åtta kilometer ganska brant genom regnskog till 2700 meters höjd. Därifrån såg man ända till Kenya. På kvällen var energin helt slut.

Innan gruppen åkte vidare på safari besökte vi ett sjukhus där vi gav stickade babyfiltar åt nyblivna mammor.

Sedan åkte vi mot Arusha där vi tillbringade en natt. På morgonen delades vi upp i grupper och åkte med jeepar genom Tarangiri nationalpark. Vi såg zebror, gnuer, strutsar och lejon. Nästa dag besökte vi Ngorongoro som är en enorm krater med 19 kilometer i diameter. Där såg vi masajfolk med sitt boskap. Vi hade tur och fick se en mycket utrotningshotad svart noshörning. Vi fick också träffa hadzbe-stammen som av de lokala kallas bushmen. Det var intressant att se deras ganska enkla livsstil.

Den sista dagen hälsade vi ännu på i lågstadiet, lämnade en del skolmaterial där och så uppträdde vi för varandra.

För så gott som alla var detta den fösta resan till Afrika, en ögonöppnande erfarenhet; många såg fattigdom för första gången. Själv hoppas jag att kanske någongång kunna besöka samma ställe på nytt och se hur det har förändrats. Men man kan aldrig veta vart livet för en.

Fattigdomens många ansikten