| - Historia

Vi behövdes för hemmen

Dagens grankullabor har säkert svårt att se 100 år bakåt i tiden, än mindre förstå hur samhället och hemmen fungerade då. Vi har kommit långt från åren då invånarna här behövde hjälp i det mesta, i hushåll, trädgårdar, byggen, reparationer, transporter, ved- och vattentillförsel. Från början fungerade Grankulla ändå i stark samhörighet.

Under åren 1906–1912 bildades 497 fastigheter i Grankulla och en stor del bebyggdes då. Det betydde yrkesfolk av alla slag. Det behövdes timmermän och stenarbetare för det tyngsta arbetet, sedan kom murare, snickare, takläggare och målare.

Grankulla fick elektricitet 1910 och ström fördes ut under vissa tider av dygnet, men bara för belysning. Då hade man 40 avnämare och ledningsnätet var 7 500 meter. När strömmen bröts i hemmen kallade man på övermontör Kaarlo Elonen som blev legendarisk. Alltid lugn, alltid hjälpsam under alla tider på dygnet.

Byggmästare, snickare, murare, plåtslagare
Med telefonen kom telefonkataloger som ger en bild av yrkena i Grankulla. I katalogen 1917 kunde man få tag på fyra byggmästare, två formän (för transporter), en plåtslagare och en målarmästare. Katalogen 1924 är redan tjockare. Nu hittar vi nio timmermän, bl.a. bröderna Westerberg som byggde mycket, två snickare, en murare, tre stenarbetare och en plåtslagare. I katalogen 1933–34 har några nya yrken tillkommit med två chaufförer och en skräddare. Många av dessa yrkesmän byggde sig ett eget hus i Grankulla. Tomtmarken var inte speciellt dyr. Ibland kunde man fälla egen skog för bygget. Ett av de sista små husen, familjen Mäkinens rödmålade stuga försvann för några år sedan från Fasanstigen. Några har byggts till och fått villakaraktär.

Bröllopsbild av Hilda och Victor Westerberg 1907. Hilda var modist och Victor byggde många hus i Grankulla tillsammans med brodern Arthur.
Emil Nordqvist var en mycket anlitad och flitig byggmästare. Hans brorsson skänkte för många år sedan till arkivet i Villa Junghans Nordqvists handskrivna arbetshäfte för åten 1905–52 med 75 byggen enbart i Grankulla. I förteckningen antecknades storlek på hus och uthus, ibland byggherrens namn. Ritningarna gjordes ofta enligt samma modell och ofta på baksidan av en tobaksask. Tyvärr finns mycket få ritningar kvar, allra minst tobaksaskarna.

Transporter, värme och vatten
Då vardagslivet var i gång behövdes annan hjälp. I några gamla lokalblad finns annonser som bjuder ut tjänster. Trädgårdslanden skulle kalkas om hösten och ”torvströ skulle användas som underlag i uthus etc.”. Samma företag annonserade också om ”försäljning av kol å orten”, för uppvärmning av villornas olika ugnar. ”Då varor tagas för 10 fmk ges hemforsling gratis” annonserar Emil Lindholm tel 96. Annars kom man överens om tunga körslor med en forkarl. Några hade egen häst i ett halvvarmt uthus. En av dem var karelaren Torikka som tömde avträden och körde bort allt avfall. Ännu på 1950-talet hade man torrklosett inomhus eller utedass på gården. De många husdjurens spillning skulle också köras bort. Det fanns länge hästar, några kor, getter, får, grisar, hönor, kaniner, till och med en åsna i Grankulla. Torikkas hus och stall fanns i hörnet av Bolagsvägen och Ersvägen.

Ved behövdes för kakelugnar, köksspisar och tvättgrytor. Fanny Lindströms Ved & transportaffär hörde till de verkliga institutionerna, liksom Hugo Anderssons Vatten- och värmeledningsaffär som grundades redan 1909.

Hemlivet var beroende av flinka händer. Familjerna hade ofta inneboende tjänarinnor (senare kallade hembiträden). De var helt nödvändiga i skötseln av ett hushåll utan moderna hjälpmedel. Redan ett isskåp (så kallades de) skulle fyllas med is i ett plåtfack inne i ett skåp där t.ex. mjölk höll i några dagar. Då isen smalt skulle ny is fyllas på. Isskåpen var speciellt viktiga på sommaren och isen uppbevarades på en skuggig plats utomhus under ett lager av sågspån. Därifrån skulle lämpliga bitar hackas ut för isskåpet. De stora isblocken sågades upp på närbelägna sjöar och transporterades med häst och släde till beställaren. Också vatten transporterades i stora kranförsedda trätunnor när brunnarna torkat ut på de högre belägna tomterna.

Barnmorskor, strykerskor, sömmerskor, tvätterskor
Till yrkesfolket hörde också sömmerskor, strykerskor, städerskor, skomakare – och en ackuschörska! (red. anm. barnmorska). Teresia Blomster fick man tag på i fd Forsbloms villa (nuvarande Gula huset vid Thurmansallén). I ett kommunalblad från 1920-talet har hon efterträtts av Ester Björkman ”kommunalbarnmorska i Grankulla, tel 168”.

Grankulla hade två skräddare och flera sömmerskor. Sömmerskorna kunde höra till de ”ambulerande” (red. anm. ”omkringresande”). Sömmerskorna kom hem till familjerna och sydde hos dem, några blev fast bosatta på orten.  Under decennier var klädesplagg en nödvändighet, inte köp- och slängplagg. En sömmerska sydde om, en bara reparerade och lappade, en tredje sydde av tyger. Tvätterskorna var också ambulerande. De beställdes och arbetade i flera dagar i familjens bastu eller tvättstuga och skötte manglingen som beställts i Hougbergs källare vid Stationsvägen 4. Där fanns en stor elektrisk mangel.  För strykning och stärkning förde man plaggen till Olga Hila som bodde i villan i hörnet av Thurmansallén och Leavägen.