| - Historia

Emigrantöden i Grankulla – del 2

Den sista ryska kejsarinnans mycket goda vän Anna Virubova har en bakgrund i Grankulla.

Hon har själv skrivit sina minnen i en bok redigerad av Irmeli Viherjuuri. Sommaren 2019 ordnades en utställning kring henne i Helsingfors, det har gjorts radioprogram, det har skrivits artiklar, det kommer fram nya dokument och många fortsätter att forska i hennes liv. Hon tangerar Grankulla där hon under 50-talet hyrde familjen Wahlforss villa för sommarliv vid Helsingforsvägen, kanske på andra adresser också men det är inte dokumenterat. Vi vet dock att hon fick en krets av vänner här.

Nyligen tog en Grankullabo fram akvareller och oljemålningar som hon gett familjen som betalning för ögonläkarbesök. Dylika fynd – även små – i familjearkiv är mycket värdefulla. De ger den sökande forskaren glädje och iver att fortsätta.

Anna Taneieff, senare Virubova som gift, dog som 80-åring i Helsingfors 1964. Hennes liv började i en välbeställd aristokratisk familj med kontakter till hovet i S:t Petersburg. Åren 1905 till 1917 fanns hon i ständig närhet av kejsarinnan och hennes familj, bland annat på sommarresor i Finlands skärgård. Då kejsaren abdikerade fängslades hon och hölls i fångenskap och bevakning fram till julen 1920 då hon och hennes mor lyckades fly i släde över isen till Viborg med hjälp av två fiskare. Anna Virubova levde sedan ett långt liv i Finland. Hon stöddes ekonomiskt av bland annat det svenska hovet. Hon hyrde en tvårumslägenhet vid Topeliusgatan 29 där hon bodde tillsammans med sin hemhjälp Vera Sapevalova. Livet var tryggt – men mycket annorlunda. Anna Virubovas grav finns på Sandudds gravgård, den ortodoxa delen.

Det tredje emigrantödet – det sista här – gäller familjen Parland, föräldrar, mormor och 4 söner. Också de kom via Karelska näset till Grankulla – och bodde här under 1920- och 1930-talen, anspråkslöst i hyrda rum och på olika adresser. Tiden kan karaktäriseras som Grankullas intellektuella tid, en stark grogrund för den finlandssvenska kulturen.

Den gav den lilla orten många författare och konstnärer, nya språk, olika politiska åsikter och ”öppna fönster mot Europa” för att citera författaren Elmer Diktonius som bodde här i många decennier. Den tiden ger fortfarande Grankulla en kulturell identitet, som motvikt till en alltmer kommersialiserad värld.

Sönerna Parland sattes i Grankulla samskola där de snabbt lärde sig svenska efter hemspråken ryska och tyska. De var mycket begåvade, alltid ”bäst i klassen, också utan skolböcker ”– enligt en gammal skolkamrat.

Henry Parland har blivit legendarisk inom den nya litteraturen, modernismen, först i Finland, sedan i Sverige. Han gav ut bara en diktsamling under sin livstid men efterskörden med artiklar, halvfärdiga manus, brev och senare färdigställda verk är stor. Det ordnas seminarier kring hans författarskap, han är föremål för en lång rad akademiska studier, en doktorsavhandling och han är översatt till andra språk. Henry Parland avled 1930 i scharlakansfeber, som 22-åring i Kaunas, i Litauen, ditskickad av föräldrarna från det fördärvliga studielivet i Helsingfors. I dag är han kultförklarad.

Också bröderna Oscar och Ralf Parland blev författare. Brodern Herman – som dog som den yngsta för några år sedan – blev professor i matematik. Här citerar jag gärna slutraderna i en av Henry Parlands dikter, med tanke på ämnet i denna berättelse:

Rymma från himlen

Bli utkörd ur helvetet

Sen bosätta sig i Grankulla

– Voilá!

Namnet Parland kommer att fortleva i Grankulla. Det garanterar redan Grankulla samskolas historia. Men många emigranters namn – kanske aldrig kända – faller småningom i glömska. De nämndes ännu på 1970-talet bland gamla Grankullabor.

Vem minns längre Martha von Collins som flydde och lämnade en stor förmögenhet efter sig? Hon försörjde sedan sin familj med att koka knäck och karameller i en liten stuga vid Jorf gård, transporterade dem i en gammal barnvagn och sålde dem sedan på skolgården vid samskolan.

Var finns namnen i den ryska föreningen Svetliza som pojkarna Parlands far Osvald startade för emigranter? Den sammanträdde enligt Arne Runeberg i Villa Furugård vid Södra Heikelsvägen 3 då Parlands bodde där under 1920- och 30-talet.

Efter fortsättningskriget på 1940-talet tog Grankulla emot karelska flyktingar. Under 1980-talet kom flyktingar från Iran och vårt bibliotek köpte in litteratur på persiska. I dag ser vi afrikanska flyktingbarn i våra skolor. Grankulla har öppnat sina fönster längre ut i världen. Och i alla väderstreck.

Bilden: En av Anna Virubovas akvareller i en Grankullasamling. Foto Anders Svartbäck.

Artiklarna bygger på ett föredrag som Clara Palmgren höll under Grankulla musikfest i oktober 2019. Första delen publicerades i december.