| - Historia

Mitt barndoms Grani

Ralf Holm var läkare på Hälsocentralen i Grankulla i 34 år. Han tillbringade sin barndom och ungdom i Grankulla. I den här artikeln beskriver han hur det var att leva i staden på 1950- och -60-talen.

När jag var ett år 1951 flyttade min familj från Lielahti i Tammerfors till Grankulla. Mitt barndomshem var i backen på Norra Heikelvägen nedanför dagens daghem, vår adress var Heikelvägen 8. På andra sidan vägen fanns dr Törnroths villa och bakom vår trädgård fanns familjen Rinnes villa.

Jag minns hur roddbåten varje vår skulle i sjön, nästan hela släkten deltog när vi för hand drog och knuffade båten ner längs grusvägen till ankarplatsen bredvid mattvättsbryggan, säger Ralf.

Vårt hem var precis bredvid Gallträsk. Det träsket var min barndoms verkliga pärla. Jag minns hur roddbåten varje vår skulle i sjön, nästan hela släkten deltog när vi för hand drog och knuffade båten ner längs grusvägen till ankarplatsen bredvid mattvättsbryggan. Från denna brygga plumsade vi i vattnet för att simma, vi fiskade abborrar och mörtar och försökte även fånga gädda på drag! Om vintrarna åkte vi skidor på Gallträsk och solade lojt.

Den närmaste affären var Hagströms butik på Gamla Åbovägen och där i närheten var också Helsingforsbussarnas hållplats. Själv minns jag Hagströms främst som en godisbutik, men jag tror man fick ”allt” där. I huvudsak handlade vår familj ändå i butikerna ett par backar ner, i Grani centrum. Varuboden (Varucca) och Mjölkcentralen var viktiga: på den tiden öste man mjölk ur mjölkkannan till den egna kannan. I samma hus fanns en tygbutik som kvinnorna frekventerade och bredvid den fanns den legendariska pappersbutiken som ett syskonpar drev. Bredvid pappersbutiken fanns ytterligare en legendarisk företagare, skomakaren (den lite skrämmande storvuxne mäster Onni) som tog ärorikt hand om Granibornas skor. På andra sidan Stationsvägen lockade Hougbergs bageri-konditori med sina munkar. I samma backe fanns Nemlanders högklassiga köttbutik, som räddade många grillfester.

På andra sidan rälsen fanns den gamla biografen (”Leffa-Erkki”) där vi bland annat såg alla Tarzan-filmer. Den första filmen jag minns är ändå Afrikas stjärna, som fortfarande väcker starka känslor. I samma hus fanns också ytterligare en köttaffär och krogen Rälssin Kellari (vars stolta anor senare fördes vidare av puben Pedro och den lite finare restaurangen Gancia i Tornhuset). På den tiden var Alko där bredvid i ett lågt trähus. Jag minns vagt ytterligare en krog: Siesta i närheten av Arbetarakademin på andra sidan vägen uppe på en skogig kulle.

På apoteket bredvid järnvägsstationen köpte vi apotekets egen salmiak i små papperspåsar, ojojoj vad gott det var! Senare samarbetade jag via mitt jobb länge med samme apotekare. I Grankulla fanns naturligtvis också en Elanto med köpingens enda järnhandel. Elanto var bredvid dåvarande idrottsplanen. Därifrån startade också bussarna till Helsingfors, de körde via Mankans och Westends badstrand.

I vårt egnahemshus fanns ingen bastu eller dusch och brunnen var ofta torr om somrarna tills Grankulla FBK fyllde den (och det vattnet hölls inte länge i brunnen). På grund av det här gick vi varje onsdag i familjebastu i den allmänna bastun där simhallen finns idag. “Bastutanten” och hennes man såg till att Jaffan inte tog slut.

Jag gick i simskola i sandgropen mellan bastun och idrottsplanen. En gång när jag skulle ta ett simmärke tappade jag tron och försökte nå bottnen men jag bottnade inte. Jag sjönk under ytan ett par gånger men simläraren räddade mig raskt. Jag har fortfarande bekanta som minns den händelsen väl!

Jag ser Grankulla gamla centrum för mitt inre öga – den enda av de gamla byggnaderna som finns kvar torde vara Varuboden. Som tur är stadens Kulturtjänst aktiv och i dess arkiv finns många foton också från 50-talet.

ÖVERSÄTTNING: PATRICIA HEIKKILÄ