Grankulla befolkades inte bara av villaägare. I Rudolf Rannikkos bok om Grankulla, utgiven 1946, ger yrkesbeteckningarna för Funktionärer i Grankulla köping (sedan 1920) en bra bild av den sociala strukturen.
Visst finns där direktörer och ingeniörer, medicinelicentiater och filosofiemagistrar, men också ett stort antal är byggmästare, timmermän, stenarbetare och trädgårdsmästare. Ett yrke som ännu saknas i Rannikkos förteckning är chaufför. Med en växande bilpark från och med 1920-talet blev det möjligt att försörja sig som chaufför, med taxi eller buss.
Den växande bilparken var beroende av ett fungerande vägnät. När Grankulla grundades 1906 var järnvägen (färdig 1903) den viktiga kommunikationsleden. Mänskor, varor och byggmaterial forslades längs den. Några anspråkslösa vägar löpte sedan gamla tider genom Esbo och Grankulla. Från södra Esbo kom en väg som ännu i dag (Stationsvägen) går genom nuvarande centrum upp mot Bemböle. I norra Grankulla finns fortfarande Gamla Åbovägen. Den var en utlöpare från den stora Kustvägen (Kungsvägen) uppe vid Bemböle och behövdes främst för trafik ner till Esbo-kusten och den nygrundade staden Helsingfors på 1500-talet. Det är historiskt en mycket gammal väg.
Med villabyggandet drogs små vägar i olika riktningar inne i Grankulla, smala och mest använda av hästforor som transporterade byggmaterial. Vägarna var svårframkomliga för de första bilarna eftersom de egentligen bestod av två mer eller mindre djupa hjulspår. Vägunderhåll och vägbyggen blev med tiden allt kostsammare för Grankulla.
De första taxina dök upp vid Grankulla järnvägsstation redan på 1920-talet. De kunde också beställas per telefon och Grankullaborna drog sig inte för att ringa hem sent om kvällarna för en skjuts. Man kände varann. Beställaren behövde inte säga sin adress, det räckte oftast med efternamnet. Så var det också med gäster som kom till Grankulla och började med att fråga var Helsingforsvägen 15 var, men fick motfrågan: till vem skall ni?
Busstrafiken kom igång 1931 ”då koncession för busstrafik på linjen Grankulla-Helsingfors” beviljades (Rannikko s 64). För Grankullabor i norra Grankulla blev busstrafiken mycket välkommen om man t.ex bodde nära Gamla Åbovägen. Därifrån var det ju långt ner till Grankulla centrum med butiker, bank och post eller till järnvägsstationen. Om man kom från Helsingfors visste man att när bussen vände upp från Åbovägen (byggd 1936) vid Röda stugan så var man i Grankulla. Röda stugan är sedan länge riven. Den var sjuksköterskornas vilohem, men gästrummen användes också av övernattande skidåkare från Helsingfors. Bussen fortsatte mot Grankulla sportplan och ”plaskdammen” som fanns där simhallen står i dag och sedan via Bembölevägen och Stationsvägen ner till centrum till en vändplats. Där stod det lilla posthuset strax norr om den gamla järnvägsövergången. Posthuset revs då tunneln byggdes 1965 men lämnade namnet Posttorget efter sig vilket i dag förbryllar. Posten har ju inte varit där sedan rivningen. Varuboden byggdes 1940. Då taxiverksamheten växte sattes en taxistation in vid en kiosk nedanför den kommande kyrkan.
Rutten inne i Grankulla lades ibland om. Den följde bosättningen som på 1960-talet exploderade i hus för några tusen nya invånare, bland annat i Kasabergsområdet. Grankullaborna hade varit mycket nöjda med den gamla tidens busservice. Ibland plockade bussen upp folk mellan hållplatserna när man vinkade. Man kunde få paket transporterade och avhämtade vid hållplatserna. Om man sov väckte busschauffören passageraren vid hemhållplatsen. Bussen användes för snöplogning då köpingens egen plogbil inte hann med plötsliga snömängder. En plog bands då fast bakom och så körde bussen fram och tillbaka på vägarna.
Han som körde bussarna var Kaarlo Kallio (1890 -1967). Familjen ansvarade för bussbolaget i närmare 40 år, fram till 1972.
Gamla Grankullabor minns Kallios garagebyggnad på Brandkårsvägen, granne till FBK, kanske också den nedanför Vallmogård vid Helsingforsvägen. De minns färgsättningen på bussarna, grått nertill, rött tak och en gul rand längs mitten. De minns att färden till Helsingfors gick via Gröndal och Sockenbacka till Mannerheimvägen och att ändhållplatsen var på gamla busstationen, ett öppet torg med tiotals snedställda perronger för busstrafik västerut. Det kunde vara kallt och blåsigt eller stekhett på Grankullaperrongen i väntan på bussen. I dag startar busslinjer i många riktningar nere i jorden under Kampen, det gamla Simonsfältet.
Kallios bussar körde på norra sidan om Grankulla. Söder om Grankulla fanns på 1950-talet ännu ingen landsväg direkt till Helsingfors, men från sandplanen i centrum (nuvarande stadshusplatsen) startade en linje, ”de grå bussarna” mot Mankans och kanske till Jorvasvägen (byggd på 1930-talet). Den vägen kom man naturligtvis till Helsingfors, men också ner till havet och stränderna vid Westend och Gäddvik. Då den så kallade Tarvovägen började byggas på 1950-talet öppnades en ramp upp till Grankulla. Bilar och bussar tog den som en snabbväg till och från Helsingfors.
I dag sköter Helsingfors regiontrafik (HRT) den busservice som främst Kaarlo Kallios företag i tiden skötte.
Många är linjerna som numera går genom Grankulla i olika riktningar.
Har ni minnen av Kallios bussar? Ta kontakt: clara.palmgren@kolumbus.fi