Grankulla borde börja profilera sig som en av landets mest konstnärliga orter med tanke på alla bildkonstnärer som har en koppling till Grankulla, skriver Maria Ekman, konstexpert och känd från många tv-program om antikviteter, i artikeln nedan. Ekman är också styrelsemedlem i Grankulla svenska kulturförening.
I början på 1900-talet blev Grankulla hemvist för tiotals bildkonstnärer och andra kulturpersonligheter som lockades till orten av möjligheten till ett urbant boende nära naturen. Järnvägsförbindelsen längs den nya kustbanan mellan Helsingfors och Åbo öppnade år 1904 och Grankulla samskola med en modern och individuell undervisningsideologi inledde verksamheten år 1907. Dessutom hade orten i ett tidigt skede eloch telefonlinjer samt gatubelysning.
De nationalromantiska tankarna som hyllade landets natur och egenart var tongivande dessa tider. Bland bildkonstnärer var idealet att skapa i det “fria” och därför uppkom konstnärshem och kolonier på många natursköna ställen. En av de första som flyttade till det pittoreska och moderna samhället i Grankulla var mångbegåvade Mikael Lybeck (1864–1925) och bildkonstnären Werner von Hausen (1870–1951). Deras aktiva konstnärskap samt skapande och sorglösa familjeliv i de rymliga villorna Vallmogård och Villa Reire utgjorde en grund som attraherade allt fler skapande kulturpersonligheter till villastaden. Gästande konstnärer, konsthandlare, mecenater och konstkritiker blev en allt vanligare syn i villastaden.
Skulptören Felix Nylund (1878–1940) mest känd för skulpturen Tre Smeder som finns på skvären mellan Gamla studenthuset och Stockmanns varuhus, flyttade av hälsoskäl till Grankulla i mitten av 1910-talet. Hans ateljé gästades av andra bildhuggare som Alpo Sailo (1877–1955) känd för skulpturen av ingermanländska runosångerskan Larin Paraske i Hesperiaparken och Yrjö Liipola (1881–1971, stora bilden) känd för skulpturen av den spjutkastande Diana som finns i Trekanten i centrala Helsingfors. Alla tre hade dessutom studerat under olika tider för Victor Westerholm vid Ritskolan i Åbo. Trots att dessa skulptörer frekvent reste land och rike runt för att förkovra sig i yrket och hålla sig ajour gällande de senaste konstströmningarna blev Grankulla snart allas hemort. En kort tid arbetade dessutom Wäinö Aaltonen (1894–1966) i den Nylundska ateljén.
Konstnären Marcus Collin (1882–1966) gifte sig år 1916 med Grankullabördiga Eva Törnwall och blev med ens Grankullabo. Han var en av initiativtagarna i Novembergruppen, som bestod av expressionistiska finländska konstnärer.
Till gruppen hörde bland annat Tyko Sallinen, Alvar Cawén, Wäinö Aaltonen, Mikko Carlstedt, Jalmari Ruokokoski, Hannes Autere, Ragnar Ekelund, Einar Ilmoni, Juho Rissanen och Ilmari Aalto. Marcus Collins konst är fortfarande aktuell och särskilt uppskattade är hans pasteller som visar personer som sliter med tunga vardagssysslor.
I vår konsthistoria förekommer många konstnärsnamn med koppling till Grankulla. Förutom de redan nämnda har Grankulla varit betydelsefullt för följande konstnärer: Ina Colliander, Väinö Hämäläinen, Håkan Brunberg, Heikki Häiväoja, Lennart Segerstråle, Rolf Sandqvist, Elina Luukanen, Rabbe Enckell, Torger Enckell, Sven Grönvall, Nils Wikberg, Carl-Gustaf Lilius, Thor Lindroos, Irmeli Kukkapuro, Mikko Laasio och Pentti Kaskipuro. Även Tove Jansson har en koppling till orten via Atos Wirtanen, som vi nyligen kunde läsa om i en artikel i av kulturrådet Clara Palmgren i Kaunis Grani.
Antalet bildkonstnärer med koppling till Grankulla är stort nog för att staden väl kunde profilera sig som en av landets mest konstnärliga orter.