Under snart 20 år har jag skrivit ett stort antal artiklar för Kaunis Grani om Grankullas äldre historia. Någon gång skriver kanske en yngre person om den nya tiden, den som började på 1960-talet då hela huvudstadsregionen förändrades.
För mitt skrivande har det lokalhistoriska arkivet i Villa Junghans varit den främsta källan för gammalt material med foton, brev, intervjuer, anteckningar osv. En välplanerad insamling av material om den nya tiden har tyvärr aldrig gjorts. Dagens teknik finns däremot att tillgå. Pappersdokument är mera sällsynta.
Visste ni att astronauten Juri Gagarin (1934-1968) besökte Grankulla? Förklaringen är egentligen enkel men berättelsen kom som en överraskning. Den kom för några år sen med en samling äldre herrar som besökte Villa Junghans arkiv för att studera sin ungdomstid i Grankulla kring 1960. De gladdes över fotografier och kartor, berättade om pojkstreck, sportgrenar och skogsfärder. Plötsligt sade en av dem, ”visste ni att Gagarin var i Grankulla”?
Juri Gagarin besökte Finland efter sin rymdresa i slutet av juni 1961. Att han kom till Grankulla var naturligt. Han kom till Villa Junghans som då ägdes av ryska ambassaden som där tog emot gäster i avskildhet ute på ”landsbygden”, antagligen också för hemliga samtal och växling av papper. Vi skulle inte veta något om bakgrunden om inte en av de äldre herrarna plötsligt berättade hur hans skolkamrat i Mäntymäki-skolan kom hem till dem med andan i halsen och frågade om han hade pingpongbollar. Han var ensam hemma i det gamla Elantohuset i centrum. Han sökte fram bollar, fick veta att Gagarin var i Villa Junghans och ville spela ”pingis” men att där inte fanns bollar! Pojkarna sprang upp med bollar och antagligen spelade Gagarin sedan ”pingis” i villan. Varken han eller klasskamraten (troligen son till villans gårdskarl) såg det. Villan var bevakad bakom ett stadigt staket som småpojkar tyckte om att kika igenom. Det 2 meter höga staketet hade byggts av grannen Gösta Lytz.
Villa Junghans har fått sitt namn efter en tysk familj som ägde den i ca 20 år efter familjen Noschis som lät bygga den ca 1916. Familjen Junghans, med nyblivna studentdottern Aino, 1944 från Grankulla samskola, flydde hösten 1944 till C. Junghans hemland Tyskland. Villan togs om hand av Ryssland enligt fredsvillkoren där all tysk egendom i Finland skulle överlåtas till dem. Villa Junghans var inte den enda tyska fastigheten i Grankulla som gick samma öde till mötes. De var flera. Tex måste familjen Jeglinsky överge sin Villa Anneberg och dottern internerades i Ekenäs trots att de inte var tyskar. Boken Glasverandor och snickarglädje (1988) berättar mera om de här villorna.
Krigsåren 1939-1944 tog Grankulla också emot personal från andra länders beskickningar. Grankulla var ett tryggt område för familjer utanför Helsingfors som ju var ett av den ryska sidans huvudmål för bombanfall. Här bodde åtminstone japaner, amerikaner och danskar på hyra i olika villor. I några tidigare artiklar i Kaunis Grani berättar J. Laherma om vänskapen med de japanska familjerna. Den här delen av Grankullas historia kunde berättas efter närmare studier.
År 2005 utgav Esbo-Grankulla Reservofficerare en liten bok, bla om radiospaning i Grankulla. Den inleddes under mellankrigstiden 1941. Två villor vid Kavallvägen användes för radiospaning, speciellt över Finska viken. I den stora privatvillan vid Kavallvägen 10, senare kallad ”Lepokoti” inleddes verksamheten. Den behövde mera utrymmen under den återstående krigstiden och verksamheten tog därför också hand om granntomtens stora villa, kallad ”Klostret”. I ”Lepokoti” bodde spanarna, i ”Klostret” avlyssnades radiosignalerna. För verksamheten behövdes snabba fingrar och goda språkkunskaper. Våren 1941 bestod gruppen av ca 80 personer. De skötte tyst sitt uppdrag och Grankullaborna var föga intresserade.
”Lepokoti” hade ursprungligen byggts som en villa för två bröder Blanquette och sedan fungerat som pensionat. Den tiden torde för närvarande undersökas av en konsthistoriker. När spaningsverksamheten tog slut med freden hösten 1944 brändes stora mängder hemliga dokument på tomten. En del av spaningsverksamhetens utrustning fördes över i hemlighet till Sverige under namnet Stella Polaris. Hela ”Lepokoti”-tomten ägdes sedan länge av Bibelinstitutet som köpte den redan 1945. Den gamla villan revs på 60-talet och på platsen står i dag en ny villa med 2 infällda fasadgavlar som i Blanquettes villa.
Granntomten med ”Klostret” har förändrats mycket. Själva villan står kvar, nu bostad för 4 familjer i ett gemensamt bolag. ”Klostret” var ursprungligen en privatvilla. Senare ägdes den i många decennier av Grankulla samskola som där ordnade internatundervisning för flickor, därav namnet ”Klostret”. Med grundskolan övergick villan i kommunens ägo. Från tomten har en tennisplan försvunnit, så ock Hanna Wetterhoffs Privata småbarnsskola. Vid Kavallvägen restes 2005 en minnessten över radiospaningsverksamheten i Grankulla. Ännu en villa hör till radiospaningstiden. Den kallades för den Nyforska villan. Den fick aldrig rivas men ingår i ett nybygge vid Strandbovägen 10. Den intressantare byggnaden på tomten var dock ett lider nere vid Gallträskstranden. Där fortsattes spaningsverksamheten av tre avlyssningsmän. Verksamheten förbjöds av kontrollkommissionen i juli 1945. Där upphör Grankullas roll som militärbas.
Även på de lugnaste orter hittas spännande delar av världshistoria. Runt dessa platser i Grankulla rörde sig två mycket kända män, överstarna Reino Hallamaa och Aladar Paasonen. De flyttade till Frankrike och den franska underrättelsetjänsten. De var eftersökta av Ryssland men Frankrike hjälpte dem senare att fly, Paasonen till USA och Hallamaa till Spanien.
CLARA PALMGREN, FM, KULTURRÅD
Källa bl.a: Piirteitä Puolustusvoimien kehityksessä 1944–1964/Utecklingstrender vid Finska Försvarsmakten 1944–1964 Kirj/Förf Sampo Ahto (et.al.)