Vårvintern 1973 lediganslogs tjänsten som kultursekreterare i Grankulla. Clara Palmgren valdes till tjänsten bland fem sökanden. Det var början på en lång era av ett omfattande kulturarbete i Grankulla och för Grankullaborna. Nu finns allt samlat i en bok som utges i dagarna.
Kulturrådet Clara Palmgrens bok Mitt Grankulla ges ut på förlaget Leo Books och utkommer lämpligt till julhandeln.
– Hela boken är egentligen ett tack till Grankulla, till invånare i alla ålders- och språkgrupper, till höga tjänstemän som arbetat för kulturen. Jag har dock också ifrågasatt en del, säger Clara Palmgren.
I boken berättar Clara om sin tid som kultursekreterare och hur allt började.
– Jag såg möjligheten att fånga in Grankullabor i alla åldrar, oberoende av språk, till en verksamhet som skulle kännas nära för alla grupper, säger Clara.
Finland var på väg uppåt på 1970-talet och Clara var mycket engagerad och såg klart behovet att ta fram både det gamla och att skapa nytt.
– 1980-talet innehöll mycket av det nya. Vallmogård öppnade 1982 och var en viktig plats för kulturen i mer än 20 år, konstskolan för barn och unga var den första i Finland då den grundades 1978. Biografen, som funnits sedan 1970-talet, fick ett kommunalt stöd och uppskattades, en kommunal konstsamling inleddes och dokumenterades noggrant. Samtidigt blev också det lokalhistoriska arkivet till, listar Clara ”kulturboomen” på 1970- och 80-talet.
Hennes diaserier kring olika ämnen uppskattades mycket bland framför allt föreningarna som visade sig vara mycket intresserade av lokalhistoria.
– De decennierna var de facto de stora decennierna efter inflyttningen av mer är 2 000 nya invånare jämfört med 1960-talet och många nya föreningar uppstod spontant. Jag kände att intresset för den lilla villaorten växte med starkt engagemang och värme. Man ville veta mera och man ville påverka och delta. Jag såg starkt hur gärna folk engagerade sig.
Clara Palmgren gick i pension 2001. I dag ser Clara Palmgren dock inte längre den entusiasm som fanns tidigare i fråga om kultur och intresse för hemstaden.
– Tyvärr har jag under min pensionärstid sett hur entusiasmen bleknat.
Orsakerna är enligt henne många.
– Kulturansvariga i staden har kommit och gått, gamla Grankullabor har dött bort och alla nyinflyttade är kanske inte lika engagerade som man var tidigare. En stor orsak är också den allt snävare ekonomin som sänker kulturstödet i hela landet, säger hon.
Även om de som är nya Granibor idag nog säkert till en del är intresserade av staden i konkurrens med allt annat, så förstår Clara att alla inte hinner sätta sig in stadens kulturhistoria, men hoppas att boken och hennes artiklar i Kaunis Grani ska vara till hjälp.
– Jag hoppas att de ska ta vara på den historiaskildring som finns om Grankulla som har en rik kulturhistoria, säger Clara.
Clara skrev boken eftersom hon hade så mycket material om kulturen och kulturpersonligheter i staden. Hon gick själv i tiderna omkring med en lånad magnetofon och intervjuade författaren Oscar Parland, professor Arne Runeberg, författaren Atos Wirtanen med flera.
– Jag tycker att jag har ett ansvar att förmedla det material jag har, säger Clara som ser boken som ett kulturtestamente till stadsborna.
Clara Palmgren har bekostat boken helt själv, men hoppas att Granibor gärna köper den, eftersom vinsten går till Grankulla svenska kulturförening för stöd av kulturprogram i Vallmogård. Boken på 200 sidor utkommer andra veckan i december och säljs av Pannacotta.
– Vi kan alla ansvara för att Vallmogård fortlever som en kulturens samlingsplats för alla, hälsar Clara.