Den gamla Grankullamarken ägdes av olika Esbobönder som gärna sålde tomtmark åt Helsingforsbor för ett kommande villaliv. Bördig jordbruksmark fanns egentligen bara under nuvarande centrum i ett bälte som passade för järnvägsbygget i början av 1900-talet. Grankulla bestod av berg och barrskog som inte dög till åkerbruk. Marken var ännu inte dyr.
Ab Grankulla grundades 1906 och köpte genast upp ett mycket stort område, främst av Glims hemman. Det administrerade tomtförsäljning och tog ansvar för vägdragning, renhållning med flera första åtgärder. Senare tillkom stadsplanering och administration. Man ville tidigt bli en självständig kommun som redan 1915 godkändes som ”Ett samhälle med sammanträngd befolkning” och som 1920 blev köping. Under Grankullas första tio år bildades närmare 500 tomter. Ägarnas intresse var ett villaliv med en stor eller liten trädgård. Ett liv på landet var målet, mycket för barnens skull. Icke oväntat blev Grankulla en tillflyktsort för konstnärer och författare. Det låg i tiden.
I norra Grankulla finns en hög bergsrygg söderom Klappträsk. Där köptes ett stort område av skulptör Alpo Sailo (1877-1955) med hustrun Helga, sångerska. En del av tomten bebos fortfarande av sonsonen Ilkka Sailos familj.
Sailos ville komma till en lantlig miljö liksom många konstnärer på andra orter, inte bara i Finland (se t.ex Träskända) utan också i Norden och Europa. Grankulla blev en växande konstnärsort, främst under decennierna fram till 1940-talet. Det och villaarkitekturen gav orten en egen karaktär.
Alpo Sailo var redan en etablerad skulptör i Finlands konsthistoria då han 1906 planerade sitt hem i Grankulla. Villan döptes till Helkavuori efter hustrun. Sonen Jyrki (1913-1980) blev också skulptör. Han bodde nästan hela sitt liv på tomten.
För mig blev familjen Sailo en mycket viktig del av konstnärslivet i Grankulla. Jyrki Sailo utbildade sig bland annat i Italien, hade hästar som ett favoritmotiv och berättade gärna om sin dragontid till häst. Hans förslag till Mannerheims ryttarstaty fick tredje pris. Den var länge placerad i Kauniala, väl synlig genom ett fönster mot gården i första våningen. Han berättade att hans intresse för hästar väcktes med att familjen alltid hade en häst. Det var därför ett stort ögonblick för femåringen att i april 1918 se tyska soldater med sina vackra hästar komma uppför den branta Petasbacken nära hemmet. De var på väg från Hangö mot strider i Helsingfors. I stadens konstsamling finns flera hästteckningar av honom och bland annat en liten bordsskulptur av Janne Thurman, Grankullas grundare. Då Villa Breda i början av 2020-talet utvidgats kontaktade jag Jyrkis son Ilkka som gav två små kattungar i gips att gjutas för en skulpturgrupp på en sten i trädgården mellan de två vårdavdelningarna. På grund av coronan blev det tyvärr ingen invigningsceremoni. Det hade Jyrki Sailo varit värd.
Alpo Sailos dotter Merike var gift med bildkonstnären Mikko Laasio (1913-1997). De hade en egen röd stuga med ateljé västerom hennes barndomshem Helkavuori. De var alltid glada över besök. Mikko Laasio målade starkt och kraftigt, gärna öde landskap i östra Finland. Han hörde till Oktobergruppen, en av efterkrigstidens konstnärsgrupper. Bildkonstnär Sven Grönvall, ”Svenka” hörde till deras nära Grankullavänner. Mikko Laasio finns också representerad i stadens konstsamling. För mig var det en hederssak att ordna minnesutställningar över Jyrki Sailos och Mikko Laasios konst i Vallmogårds lilla galleri för flera decennier sedan. Laasios stuga jämnades med marken för några år sedan.
Den stora huvudvillan Helkavuori står kvar, med skyddsbestämmelse. Den var öppen för besök i november 1977 under Alpo Sailos 100-årsminnesveckor. Den besöktes av en stor mängd elever, främst från Mäntymäkiskolan där rektor Jussi Korvenmaa även var konsthistoriker och kännare av Alpo Sailos konst. Efter ca 100 år i familjen Sailos ägo har villan fått nya ägare.
Helkavuori planerades av Alpo Sailo med hjälp av konstnärsvännerna Akseli Gallen-Kallela och Carl Bengts. Den har tidens prägel av Karelen i brun stock och brant sadeltak. Utsikten från villan mot väst och norr över skogar och öppna åkerfält måste ha varit en stark, mycket fosterländsk upplevelse för länge sen. Då sprang barnen Sailo ner till Klappträskstranden för att simma. Åbovägen kom först i slutet av 30-talet.
Helkavuori blev en mötesplats för många konstnärsvänner på samma sätt som i familjen Mörnes Granmora, Lybecks Vallmogård, Werner von Hausens Reire och Runebergs Furugård. I Helkavuori dominerade finskan. De kulturella hemmen var öppna för båda språken. Vi vet att författaren F E Sillanpää förekom hos Mörnes och att Elmer Diktonius, länge bosatt i Grankulla, skrev både på svenska och finska.
Alpo Sailo arbetade med sina skulpturer i en ateljé i Helsingfors. Till hans kändaste verk hör runosångaren Larin Paraske, en sittande kvinnofigur i närheten av Finlandiahuset. Alpo Sailo har sagt att Lönnroth förevigade runorna, men att han ville föreviga sångarna. Till dåtida, kända kulturpersoner finns byster av t.ex M A Castrén, Eino Leino och E N Setälä.
I hörnet av Gamla Åbovägen 21 och Sailogränden 1 (som leder till Helkavuori) finns två grindstolpar i sten som har en historia. De är i dag insatta i ett stålnätsstaket. De är ett tack av två stenarbetare som Alpo Sailo lyckades få ut ur fånglägret på Sveaborg 1918. Han behövde dem för sina statyer och byster.
När Alpo Sailo och Helga skildes ägnade hon sig åt café- och restaurangverksamhet i Villa Siesta, grannvillan nordost om Helkavuori. Alpo Sailo gifte sig med sin elev Nina, flyttade och fick en ny familj. Villa Siesta står kvar och har sin historia – som så många av de gamla villorna i Grankulla. I boken Glasverandor och snickarglädje / Asuminen ennen ja nyt, utgivna 1988, finns artikelns villor beskrivna med fotografier. Boken kan lånas på Grankulla stadsbibliotek.
CLARA PALMGREN
FM KULTURRÅD
CLARA.PALMGREN@KOLUMBUS.FI