Vi känner till förra sekelskiftets flykt ut till grön natur. Trenden gick genom Europa med start från Englands stora industristäder. Detta har bland många andra konsthistoriker Riitta Nikula beskrivit i Grankulla-boken Glasverandor och snickarglädje (1988). För grundandet av villastaden Grankulla 1906 stod sex förmögna Helsingforsherrar, ledda av bankdirektör Janne Thurman. De grundade ett aktiebolag som köpte upp mark för tomtförsäljning. Det här vet vi för Grankulla har arkiverat papper kring initiativet och fortsättningen.
Då tomter började säljas och villor byggas fanns ingen sociolog eller etnolog på plats som kunde ha gjort intervjuer kring denna mycket snabba utflyttning, främst från Helsingfors. Fanns det andra motiv till denna längtan ut till ren natur? Den var stor för 1906-1912 bildades närmare 500 tomter. I boken Grankulla (1946) ges bra statistik över de fyra första decennierna. Också den kan lånas på Grankulla bibliotek. Författare till denna 40-årsskrift var köpingssekreterare Rudolf Rannikko med tillgång till köpingens alla handlingar. Boken är pålitlig läsning om Grankullas första, mycket grundläggande tid. Vi får exakta uppgifter om invånarantal, bostadsstorlek, yrken, samhällsengagemang i olika nämnder, språk mm. som ger en viss uppfattning om hur Grankulla styrdes, i början utan större byråkrati. Bland medlemmarna i de olika nämnderna fanns många olika yrken. Alla behövdes, skolfolk för skola, byggmästare för byggandet, bankfolk för finanserna. De verkställande tjänstemännen var länge en liten grupp. Mycket sköttes praktiskt genom olika småföretag som bl.a stod för hästtransport med ved och vatten.
En stor del av de inflyttade hade en viss erfarenhet av ett borgerligt men enkelt lantliv genom den stora vurmen under 1800-talets sista årtionden för sommarställen ute på bondelandet eller i skärgården. De flyttade ofta ut till sommaren och i stället flyttade Helsingforsbor in för några sommarveckor. Här fanns bärskogar, ett litet träsk för bad, tennisplaner och trädgårdar som sålde jordgubbar och grönsaker. Grankulla upplevdes som en angenämt grön sommarort.
Men med tanke på tiderna kring förra sekelskiftet kan man också föreställa sig oro. Speciellt år 1899 kan tas som ett synligt protestår då en stor deputation finländare vädjade till den ryske kejsaren om respekt för landets egna lagar. Vet vi något om dessa känslor hos de inflyttande till villaorten Grankulla? Ville man gömma undan oron i ett liv på avstånd från huvudstaden där det ryska dominerade i så många angelägenheter? Vi kan inte fråga de första inflyttade men kanske läsa om oron i ett gammalt brev eller i en dagbok – om sådana plötsligt dyker upp. I Historiska och litteraturhistoriska studier 100 (Svenska litteratursällskapets årsbok 2025) ingår artikeln Sekeljubileet av Finlands inkorporering i det ryska imperiet. Finsk och rysk historiepolitik i konflikt 1909, skriven av fil.dr Johanna Wassholm. Den ger en bild av ett tilltagande förtryck. Hur har det då känts för unga familjer redo för ett grönt lantliv? De ville ut, mycket för barnens skull, för det egna välbefinnandet, för samhörigheten med likasinnade och ett förverkligande av drömmen om trädgård och husdjur. Trodde de att de kunde glömma, inte bry sig om det allt hårdare greppet om landet?
År 1909 skulle bli ett märkesår då man på ryskt håll stort ville fira 100-årsdagen av fredsfördraget i september 1809 i Fredrikshamn efter 1808-1809-års krig då Finland förlorades till Ryssland. På finländskt håll ville man fira lantdagens öppning i Borgå i mars 1809 där kejsaren lovade upprätthålla landets ”konstitution”. Senare, vid lantdagens avslutning i juli 1809 såg han Finland som ”upphöjt bland nationernas antal”. Men enligt en rysk förordning skulle jubileumsåret officiellt firas bara under september månad 1909 kring den ryska segern. Lantdagens roll skulle minskas.
De som planerade att bosätta sig i Grankulla efter 1906 hade 1899 upplevt besvikelsen över ”den stora adressen”, den första förryskningsperioden 1899-1905, mordet på Bobrikov i juni 1904, aktivisternas tysta kamp med bl.a tidsskriften Fria Ord och en allt spändare inställning till Finland i den ryska pressen. Skolorna såg molnen hopa sig. Under en kort konstitutionell period 1906–1908 beslöt en liten grupp föräldrar grunda Grankulla samskola i december 1906 med start i september 1907. Den 11 september 1914 kom sedan en förordning om att bl.a veckotimmar i ryska skulle öka från 24 till 34. Det ryska ”revolutionsutbrottet i mars 1917 väckte glada förhoppningar i hela samhället”, dvs Grankulla, enligt boken Grankulla samskola 1907–1957, skriven av rektor Magnus Hagelstam. Att hitta en hög med tidskriften Fria Ord i skolans källare för 40 år sedan var ingen överraskning. Att Magnus Hagelstam tog emot Kerenskij, Rysslands nya härskare i skolan 16 april 1917 då han sköttes på Bad Grankulla, upplevdes stort i skolan. Då Kerenskij avreste från Grankulla lär stationen ha varit full av glada invånare som önskade honom lycka till med blommor och konfekt. Grankullabornas eventuella ängslan för de ryska påbuden lättade, men det var nog först med självständighetsdeklarationen i december 1917 som man började känna sig fri. Men inbördeskriget bröt ut vintern 1918 och drabbade Grankulla med en ny ängslan. Egentliga strider förekom inte här, endast enstaka skottlossningar. Så följde två decennier med fred och lugn över villastaden. Under den här tiden steg Grankulla fram som en ort med författare och konstnärer som med sin närvaro och verksamhet kom att för all framtid ge orten en alldeles egen karaktär av kultur och idéer. Att Grankulla redan 1917 skrev ut en förordning om förbud av industrianläggningar på orten räddade mycket grönt till våra dagar. Vi räknar med att det gröna består.
CLARA PALMGREN
FM, KULTURRÅD