Statsvetare och andra pålästa brukar ibland ifrågasätta behovet att ha en president i detta land. Möjligen är det Kekkonens långa period av maktfullkomlighet som avskräcker kritikerna. Sant är att många länder i Västeuropa saknar presidentämbeten men de är alla monarkier.
Undantag finns såsom i Frankrike och Tyskland men framför allt är presidentstyre en regel i de forna öststaterna. En statsminister som även innehar presidentens uppgifter och som därtill är partiledare skulle onekligen stå för en rejäl maktkoncentration. Riksdagsval avgör partiernas styrkeförhållanden men övriga faktorer avgör vem som blir statsminister med uppdrag som tillhör presidentämbetet.
Nu råder en arbetsfördelning där utrikespolitik, landets försvar och övervakningen av Ålands självstyre ligger på presidentens bord. Men hur välja en president med möjligast brett folkligt förtroende? Antikens Grekland är källan till demokratiskt styre även om verkligheten delvis var en annan, men inspiration och förnyelse stod de för. För att undvika mygel och köpslående menade antikens greker att man från ett antal kandidater kunde göra ett rättvist val genom lottdragning. Fördelar finns och det har diskuterats bland statsvetare, men att tillämpa lottdragning på våra presidentkandidater skulle knappast väcka entusiasm hos flertalet. Valförrättning är inskriven i grundlagen men samtliga tillämpningar av valsystem har politiska avsikter och är inte helt neutrala.
Ett enkelt och beprövat valsystem är pluralitetssystemet som tillämpas bland annat i England och USA. Där väljs kandidaten med största minoritet, det vill säga den som får mest röster och det behöver exempelvis inte vara mer än kanske 30 procent av avgivna röster. Kravet på majoritet har fötts från missnöjet med denna metod. För att uppnå majoritet krävs det vanligen två omgångar vilket systemet i Finland och många andra nationer har visat. Invändningar mot detta system är gammalt och går tillbaka till 1700-talets Frankrike vid tiderna innan franska revolutionen. Fransmannen Jean-Charles Borda påvisade svagheten i en kalkyl där han argumenterade för att om två kandidater går till en andra omgång kan under vissa omständigheter den som var tredje bäst i första omgången vara den mest populära men får inte vara med i andra omgången. Denna svaghet kallas Borda-paradoxen.
Borda mötte skarp kritik av matematikern och humanisten Marquis de Condorcet som menade att majoritetsregeln kan motsäga sig själv. Enligt honom borde samtliga kandidater parvis tävla mot varandra för att får en segrare, detta eftersom väljarna har olika preferenser. För att omsätta det till ett Grani-sammanhang kan man konstatera att GrIFK handbollsdamer är finska mästare efter att parvis har besegrat samtliga motståndare. Genom detta har Granis handbollsdamer kommit närmast det som kallas Condorcetkriteriet. Presidentval med parvis tävlan går av praktiska skäl inte att ordna även om det finns en enkel metod där kriteriet bäst blir uppfyllt. Kanske jag kan återkomma till acceptansmetoden, men fram till dess får Granis handbollsdamer stå som obestridliga vinnare, vilket den valda presidenten inte är om det högt ställda Condorcetkriteriet ska gälla.
JAN SUNDBERG
Emeritusprofessor i allmän statslära,
redaktionsrådets ordförande