Vi vet mycket litet om Grankullabornas reaktion på självständighetsförklaringen i december 1917. Men en glädjeyttring skall dokumenteras här, i tiden berättad av skolflickan Hillevi Heinrichs som var med då. Grankullaborna samlades på järnvägsstationen och målade över det ryska namnet på stationsbyggnaden – från slutet av namnet till början för att riktigt känna befrielsen!
Men vintern 1918 blev inte en tid för glädje. I Grankulla hade man förberett sig på oroligheter genom att hösten 1917 bilda Grankulla Skyddskår. Den utgjorde ett kompani inom Esbo Skyddskår. I Grankulla indelades verksamheten ”i fem distrikt, tre norr om järnvägen och två söder om densamma”. Skyddskårsverksamheten i landet blev sedan självständig i januari 1926.
Grankulla hade också en egen Lotta Svärd-förening, grundad 26.10.1919. Alla Lotta Svärd-föreningar och landets skyddskårer upplöstes i fredsvillkoren hösten 1944 enligt Sovjetunionens krav.
Det förekom inte strider, men nog skottlossning mellan ”de vita” och ”de röda” i Grankulla under vintern 1918. De senare hörde främst till det röda gardet i Esbo. Där fanns större motsättningar mellan befolkningsgrupperna än bland invånarna i det nybildade villasamhället. Grankulla hade ju t.ex ingen industri. Grankullaborna avvaktade och fann sig i nya bestämmelser under de röda, som t.ex särskilda pass för tågresor till Helsingfors. Grankulla samskola stängdes och elevhemsbarnen skickades hem. Det röda gardet gjorde skolbyggnaden till sjukhus och satte in sitt högkvarter i grannvillan Villa Odenwall därifrån familjen Odenwall flyttat ut.
Letade efter vapen
Under vintern fick ett stort antal villor besök av de röda som främst sökte vapen. Militärvapnen som de fått av ryska soldater räckte inte till. Sammankomster av olika slag sågs som eventuella sammansvärjningar, som tex en hemkonsert i Vallmogård där gästerna togs till förhör och släpptes först senare under natten.
Samhällets grundare, bankdirektör Janne Thurman berättar i sina memoarer att han inte fick resetillstånd till Helsingfors med beskedet att ”han ingenting har där att göra för bankerna är ju stängda”. Han bodde sedan i olika villor och gömde sig i en riskoja i skogen nära sin villa (Villa Wulff i dag) de sista krigsnätterna i april.
Den 10 april marscherade tyska soldater in i Grankulla. De kom gående och ridande från Hangö, från Bemböle-hållet. De röda hade tagit hand om lokomotiven för att förhindra tågtrafik men man kunde röra sig på dressiner i små grupper. En mindre styrka på ca 50 man intog Grankulla station och man ordnade en fest för dem där. Thurman såg till sin förvåning att tyskarnas kartor var föråldrade. Grankulla och vägarna var inte ens utsatta! Men den tyska befälhavaren, general von der Goltz fick natthärbärge i Alvar Bergroths villa (Magistervägen 7 i dag) och framryckningen längs järnvägen fortsattes mot Helsingfors. Där ordnade de vita trupperna en segerparad den 16 maj 1918.
Erik Heinrichs blev general
I Hanna och Axel Heinrichs hem i Grankulla hade oron för familjen, landet och framtiden vuxit allt starkare under flera år. Av familjens 8 barn var 4 söner i hemlig, militär utbildning i Tyskland. De hade ”under år 1915 anslutit sig till jägarbataljonen”. Under åren fram till vintern 1918 visste familjen mycket litet om deras öden. Jägarutbildningen som också innehöll deltagande i första världskrigets strider på tyskarnas sida mot Ryssland skulle ge Finland militär erfarenhet. Vårt land hade ingen armé vid denna tid men den 18 februari 1918 utfärdade senaten allmän värnplikt och under våren steg den vita totalstyrkan till 60 000 man.
Familjen Heinrichs villa tog emot flera hembesök, från hösten 1916 till vårvintern 1918. Först var det den hemliga ryska polisen, senare de röda som ville veta var de 4 sönerna fanns. Alla klarade sig ur striderna nere i Baltikum och senare i inbördeskriget i Finland. En av sönerna, Erik Heinrichs, blev senare general i den finska armén och en av Mannerheims allra närmaste män.
Under vintern 1918 upprördes Grankullaborna mycket av mordet på arkitekt Vilho Penttilä. Hans hem vid Klappträsk genomsöktes av en patrull på 8 rödgardister den 12 februari 1918. Då inga vapen hittades där, fördes han gående till Grankulla ”för ytterligare förhör”. På Lindstedtsvägen sköts han av patrullen. Händelseförloppet har dokumenterats och kopior på förhörsprotokoll mm har skänkts till Grankulla lokalhistoriska arkiv i Villa Junghans. De åtta männen identifierades senare under våren och sommaren 1918 på olika fångläger.
I hörnet av Fasanstigen och Byvägen, nära Grankullavägen växer en ek. Under eken finns en minnessten med text på en metallplakett: Frihetens ek planterad efter inbördeskrigets slut på våren 1918.
I stadens protokoll 1918 finns några lakoniska anteckningar som berör inbördeskriget på orten. 11 april § 3 ”Förvaltningsnämnden gavs uppsikten och vården öfver den egendom, som af Röda gardet lämnats kvar å orten, i synnerhet hästar, tills ägarna till densamma anmäla sig” och i § 5 beviljades medel för ett provisoriskt sjukhus. 15 april i § 2 godkänns en avlöning till Hvita Gardet för personer som var tvungna att avstå från daglig förtjänst men nödvändiga för ”upprätthållandet av ordningen i Grankulla”. Den sista anteckningen är från 8 maj § 8 ”För förplägning av genomtågens trupper och vaktmanskap, ävensom för fångar, 2 000 mk”. Samhällsfullmäktiges möten hölls i allmänhet i Grankulla samskola eller stationsbyggnaden. Protokollen är handskrivna, inbundna och uppbevaras i stadshuset. Grankulla hade ännu inte en egen lokaltidning – den diskuterades i samhällsfullmäktige senare under hösten. Det som fanns att berätta spreds mellan invånarna.
Esbo museum har ordnat en utställning kring inbördeskriget i Esbo och Grankulla, kallad Ett brustet liv, öppen till den 21.10 i WeeGee-huset i Hagalund, bl.a med några bidrag från arkivet i Villa Junghans. Utställningen är mycket välordnad med texter på finska och svenska.
Källor
Dokument i det lokalhistoriska arkivet i Villa Junghans
Janne Thurman berättar om sig själv, 1931