| YLEINEN - ALLMÄN

Hjälpen når fram. Grankullabo reste till Indien och träffade sitt fadderbarn

”Man kan inte råda bot på allt elände i Indien. Men om jag skulle kunna förbättra välmåendet för något barn och barnets familjs så räcker det för mig”.

Så säger Hannele Röytiö hemma hos sig i Grankulla efter en omvälvande resa för att träffa sitt fadderbarn i Indien

Hannele Röytiö har i mer än tio år givit ett månatligt bidrag till sitt fadderbarn via biståndsorganisationen World Vision. Hon har följt med sin indiska fadderflickas, Phoolvati Rakveers, utveckling och när chansen kom att åka och hälsa på, tog Röytiö den.

Hannele Röytiö gjorde sitt livs resa när hon åkte till Indien för att träffa sitt fadderbarn.

En grupp på 17 finländare åkte i oktober i höstas till Delhi, varifrån resan fortsatte med inrikesflyg till Bhopal i centrala Indien. Från Bhopal åkte gruppen med bil i fem timmar till Hosangabad där gruppen inkvarterades i ett djungelhotell i ett tigerreservat.

Finländarna fick i fyra dagars tid bekanta sig med det som World Vision uträttat och uträttar i området. Det handlar om grundläggande konkreta saker såsom brunnar, toaletter och vägar. Men även förebyggande av undernäring bland barn, hygienfrågor, hälsoupplysning till kvinnor om till exempel vad för slags mat barn behöver och till männen om familjeplanering när familjen fått två barn.

Kan det vara hon?

Den finländska gruppen besökte första dagen ett daghem i Anganwadi i byn Khapa, och där fick Hannele Röytiö första gången syn på sin fadderflicka Phoolvati Rakveer. Hon kände omedelbart igen flickan men det var lite förbryllande att se ett klart äldre barn bland dagisbarnen.

– Jag trodde genast att det var hon, det vill säga jag kände igen henne från fotografierna. Men sedan tänkte jag att hur kan hon vara här bland dagisbarnen?

Hela familjen.

Finländarna fick dock efter en stund veta att ett fadderbarn faktiskt var närvarande och då insåg Röytiö att det var just hennes fadderflicka som var där.

De båda träffades ändå inte officiellt förrän följande dag då World Vision hade ordnat en träff mellan barnen, deras familjer och de finländska faddrarna på ett lokalt hotell. Phoolvati hade sina föräldrar och lillebror med sig. Båda var blyga inför den första kontakten. Röytiö tvekade, men efter en uppmaning av den finländska guiden Oona Rintala blev det till slut en känsloladdad kram.

– Jag brast i gråt, säger Röytiö och tystnar för en stund, fortfarande tagen av stunden.

Nu, efter att ha varit hemma i ett par månader, funderar Röytiö på vad som händer med flickan i framtiden, när hon blir tonåring och vuxen. Kommer Phoolvati att kunna studera och få ett yrke eller måste hon gifta sig och bli svärmors assistent, vilket är outbildade flickors och kvinnors öde i Indien?

Röytiö drömmer också om Phoolvati skulle komma till Finland.

– Det skulle ju vara fint ifall fadderflickan skulle komma på besök – men jag tror inte det lyckas.